Inför advent och jul aktualiseras åter frågan om skolaktiviteter i kyrkan.

Vår svenska skola är icke-konfessionell vilket är fastslaget i skollagen. Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan.

Gränsen mellan tradition och religion har med tiden luckrats upp och tycks numera vara mycket oklar. Skolavslutning i kyrkan är nog mer tradition än religion för många föräldrar. Att det är si och så med tron på gud ser kyrkan gärna mellan fingrarna på. Huvudsaken att man får människorna till sina kyrkor.

Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka om det inte förekommer konfessionella inslag.

Hur är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid?

Anna Ekström, Skolverkets generaldirektör, tar den logiska semantiken till nya helt oanade nivåer och levererar en lösning som faller på sin egen orimlighet.

”Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap.

Det kan förstås uppfattas som motsägelsefullt – en religiös högtid utan religiösa inslag. Men med dagens lagstiftning så är det den enda lösningen för att kunna förena skolors vilja att samlas i kyrkan med lagstiftningens krav.”

Man häpnar. Vilken kreativitet! Och varför har icke-konfessionella skolor ”vilja att samlas i kyrkan”?

Sedan kyrkan skildes från staten har den fört en målmedveten kamp för att inte tappa taget om själarna och upprätthålla sin ställning även i det sekulariserade samhället. Och strategin är listig men lömsk. Genom att skola in eleverna i en identitet där kyrkan ses som en naturlig del av livet hoppas man kunna öka viljan att konfirmera sig och sedan stanna som medlem. Till sin hjälp att indoktrinera och hjärntvätta barnen har man skolan, vissa institutioner samt föräldrar. Föräldrar som i de flesta fall inte är troende utan bara naiva, aningslösa och oengagerade.

Enligt FNs Barnkonvention har alla barn rätt att slippa tro på någon gud. Att då med hjälp av skolplikten tvinga barnen att delta i kyrkans allehanda förment konfessionsfria aktiviteter är inget annat än ett skamligt övergrepp.

Det finns ett mycket enkelt sätt att lösa problemet på: Skippa kyrkan helt. Religionen är en privatsak som föräldrar och barn får klara av på egen hand. Och ska man följa Barnkonventionen ska barn inte behöva utsättas för religiös påverkan varken i skolan eller av föräldrarna .

Nej, ingen kan äga en människa. Det är väl de flesta överens om. Men hur är det med barn? Äger föräldrarna sina barn? Är inte barn människor?

Vi anser oss leva i ett högt stående och civiliserat samhälle. Och vi har antagit FNs deklaration om de Mänskliga rättigheterna. Vår grundlag säger att vi har religionsfrihet och åsiktsfrihet. Enligt en FN-konvention har Sverige förbundit sig att tillförsäkra föräldrar rätten att ge sina barn en undervisning i överensstämmelse med deras(föräldrarnas) religiösa övertygelse. Den är också sedan 1995 införlivad med svensk lag genom Europakonventionen. Därmed kan föräldrar i skydd av sina mänskliga rättigheter utsätta barn för allehanda kränkningar, övergrepp och förtryck.

Könsstympning och omskärelse av barn är en ohygglig kränkning som aldrig går att reparera. Men det görs ändå i skydd av de vuxnas religionsfrihet. Inget barn ska behöva utsättas för detta

”Religiösa barn befrias från skolplikten” kunde man läsa i pressen nyligen. Men egentligen handlar det inte om ”religiösa barn” utan om religiösa föräldrar som tvingar på barnen sin religion. Som tvingar barnen att underkasta sig stränga religiösa regler med bl a speciell klädsel, speciell mat och bönestunder under skoltid. Med motiveringen att barnen blir mobbade vill föräldrarna dessutom ta ifrån dem deras rätt att gå i skolan. Det verkliga motivet är naturligtvis att föräldrarna vill undanhålla barnen den upplysande undervisning som ges i skolan. Och myndigheterna ställer upp för föräldrarna men ger sken av att det är för barnen. Skamligt!

Många, även i Sverige, anser att det är rätt aga barn. Trots att det är förbjudet enligt svensk lag. Och polisen och våra rättsinstanser ser ofta mellan fingrarna när det gäller brott mot denna lag. Polisen drar ut på tiden med utredningar, vittnen bedöms som icke tillförlitliga pga av tiden som gått sedan händelsen inträffade, osv. Vissa domare tar mycket lätt på uppgiften, letar gärna förmildrande omständigheter, vill ofta minimera straffen och har svårt att vara objektiva.  Det är mina egna erfarenheter efter ett antal år som nämndeman. Man tar – som vanligt – större hänsyn till den vuxne än till barnet och man tar lätt på förseelsen som sådan. Däremot ses det som mycket allvarligt när en vuxen utsätts för misshandel. Men att slå en vuxen ger ofta bara övergående smärta. Att slå ett barn ger psykiska skador för livet.

Många föräldrar tycks tro att de äger sina barn och kan göra i stort sett vad de vill med dem. Och att det är helt i sin ordning att kränka ett barn. Denna uppfattning understöds tyvärr i hög grad av samhället och dess institutioner.

Det finns föräldrar som använder sina barn som försökskaniner i sociala experiment med mycket stort risktagande. T ex genom att vägra avslöja och erkänna barnens biologiska kön, ge dem könsneutrala kläder och namn tror de sig kunna manipulera naturen och verkligheten. Men de tycks inte förstå vad de utsätter sina barn för. Ett barn måste bli bekräftat utifrån sin identitet. Att vägra erkänna ett barns kön är att vägra erkänna dess identitet. Det skapar förvirring och osäkerhet hos barnet och kan inverka mycket menligt på självkänslan. Det är barnmisshandel och borde omedelbart resultera i åtgärder från politiker och myndigheter. Men istället jamsar man med. Varför det? Vad är det som gör politikerna så rädda? Är det okunnighet eller bristande engagemang?

När jag läser FN-deklarationen inser jag att den inte gäller barn! Där står bl a: Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. Men friheten, människovärdet och rättigheterna gäller alltså inte från födseln utan först när människobarnet blivit människa dvs vuxen. Och när är man ”vuxen”? I Sverige är den juridiska gränsen 18 år. Under 18 år är man ett omyndigt barn. Barn omfattas därmed inte av de mänskliga rättigheterna.

För barn finns istället FNs Barnkonvention och många – bl a UNICEF – arbetar nu för att även den skall göras till svensk lag. Detta borde vara en självklarhet och man kan fråga sig varför regering och riksdag är så avvaktande. Kan det vara frågan om barns rätt att inte behöva underkasta sig föräldrarnas religiösa tro? Barnkonventionen slår nämligen fast att ”Barn har rätt att tro på vilken gud de vill”. Och det går ju inte ihop med religiösa friskolor och all religiös indoktrinering som små barn utsätts för både i hemmen och i barnverksamhet anordnad av olika religiösa samfund?

I Barnkonventionen står också att ”Barnet har rätt att få veta vilka som är barnets föräldrar”. Hur går det ihop med våra lagar om spermadonation? Donatorns anonymitet skyddas i lagen men barn som kommer till genom donatorinsemination i Sverige rätt att vid mogen ålder få uppgifter om sin biologiska pappa. Vid mogen ålder är det försent!

Men Barnkonventionen innehåller också en del tveksamheter. Där står bl a att alla barn är lika mycket värda och ska behandlas lika. Och det är ju självklart. Men där står inte att barn ska behandlas som människor. Och där står inte att barns integritet inte får kränkas! Där står att det inte ska spela någon roll vilken gud barnet tror på. Frågan är om barn måste tro på någon gud alls?

I Barnkonventionen står också ”att det ibland finns saker som är viktigare än barns bästa”. En synnerligen märklig formulering och jag frågar mig: vad är viktigare än barns bästa?

Man bör nog läsa igenom den ordentligt och tänka efter vad där står och inte står och inte köpa den rakt av och göra den till lag.

Det är hög tid att ta ett steg till mot det humanistiska och civiliserade samhället och fastslå att barn också är människor. Att föräldrar inte äger sina barn. Att föräldrar inte har rätt att tvinga på barnen sin religion och sina politiska åsikter. Men att föräldrar har ansvar för att barnen får den start i livet som ger dem förutsättningar att bli lyckliga och harmoniska människor. Dvs den villkorslösa kärlek, omsorg och trygghet som är grunden för en människas självkänsla. Även små barn har rätt att bli respekterade, bekräftade. Att kränka ett barns integritet ger skador som aldrig läker. Vi ser det dagligen i mediernas bild av världen vi lever i. Vi ser det i vår egen vardag.

Och om en uppdaterad Barnkonvention görs till svensk lag måste även konventionen om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen från 1995 uppdateras och anpassas så att den inte som nu i vissa avseenden står i direkt strid mot Barnkonventionen.

Bl a måste avsnittet om föräldrars rätt att ge sina barn en undervisning i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse helt tas bort. Barn måste ha rätt att tro på vilken gud de vill!

Dessutom bör det klart fastställas att barn inte kan ägas och inte ska behöva underkastas föräldrars religiösa eller politiska uppfattning.

Varje dygn föds 432 000 barn över hela världen. Inget har valt sina föräldrar. Vissa föds av rika föräldrar andra av fattiga. Vissa har livet utstakat och ekonomin ordnad. Andra föds till ovisshet, i fattigdom och missär. Varje dygn dör 40 000 dessa barn av undernäring. Några kommer att bli oreserverat älskade och bekräftade. Många inte. Vissa kommer att bli lyckliga, andra inte. Var du föds, när du föds och av vilka du föds är helt och hållet en slump.

Ett av de 432 000 barn som kom till världen i torsdags föddes på ett sjukhus i Stockholm. Ett barn som dragit högsta vinsten på livets lyckohjul. En människa som nog aldrig behöver oroa sig för sin ekonomi. Som aldrig behöver riskera utskrivning från försäkringskassan eller a-kassan. Ett barn som orsakade masshysteri i hela vårt land. Medierna blåste upp denna händelse till enorma proportioner och det gick knappast att komma undan. Sida upp och sida ner i tidningarna och timmar i TV. Det saknar vett och sans och känns riktigt obehagligt.

Vad är det då som är så speciellt med detta flickebarn, för det var en flicka? Jo, det är inget ”vanligt” människobarn. Det är en ”riktig” prinsessa. D v s hon råkar vara avlad av en kvinna som kallas ”prinsessa” och en man som kallas ”prins”.
Och denne man har blivit upphöjd till ”prins” bara för att han råkat bli kär i flickan som alltså kallas ”prinsessa”. Om denne man istället förälskat sig i en flicka som inte kallas ”prinsessa” hade nog inte många vetat om honom. Nu plötsligt är han ”prins” och vi ska buga och bocka och försörja honom med våra skattepengar livet ut. Nu är han inte längre en vanlig människa. Nu är han något slags mellanting mellan människa och gud. En varelse, som utan att ha uträttat något av värde plötsligt är för mer än vanliga människor, vilken vi undersåtar vördnadsfullt ska titulera ”Prins Daniel”.

Och kvinnan som gjort denna groda till ”prins” är alltså ”prinsessa” och har denna fantastiska gåva att kunna göra grodor till ”prinsar”. Hur kommer det sig? Jo hon råkar vara avlad av en man som kallas ”kung”.

Men kanske var det ändå en prestation av Daniel att få med blivande svärfar kungen på tåget. Han –kungen –  stretade emot i det längsta, rädd för att det blå blodet skulle bli alltför utspätt och kanske anta en rödaktig färg. Rött är ju det mest fasansfulla de blåblodiga kan tänka sig. Rött är ju socialism. Men rött är ju också kärlek. Jag förstår inte riktigt hur man ska få ihop det…

Jag förstår inte heller hur vuxna, moderna, upplysta människor kan bete sig på detta sätt? Glömma all sans och förnuft och på fullt allvar menar att några få ”utvalda” människor föds med ett högre människovärde än andra. Men det är klart. Kan man tro på gudar, änglar, andar och spöken så kan man kanske tro att det finns ”kungliga”, har blått blod i ådrorna och inte är några vanliga människor.
Men det är de. De knullar och skiter och torkar sig i arslet och får ibland skit på fingrarna när toapappret går sönder. Och petar sig i näsan när ingen ser. Super till ibland och blir bakfulla. Svär och domderar när de blir förbannade. Går på porrklubb och köper ”kaffeflickor”. Sedan säger man: Våran kung är ju så fin, han är så folklig, nästan som en vanlig människa.
Sedan står man i timmar för att få se en skymt av någon kunglighet, köper skvallertidningar och vältrar sig i allt som skrivs om ”de kungliga”. Vad kan det bero på? Vilka psykologiska faktorer spelar roll? Är det miljöbetingat eller biologiskt? Varför har människor behov att förminska sig? Vad är det som gör att så många människor faller i farstun inför överhet och sk kunglighet? Finns det något samband med intelligensnivå? Vad säger socialantropologin? Kanske finns det i våra gener. För vi är ju liksom hundar, hyenor och får, osjälvständiga flockdjur som måste ty sig en ledare. Någon att se upp till när vi inte kan se upp till oss själva. Detta med att buga och bocka för en överhet har närmast masocistiska drag. Många tycks njuta av att se sig själva som underdåniga undersåtar. Det måste handla om brist på självkänsla …

Jo då, prinsen fick naturligtvis sin dispens från strandskyddet. Folkpartiet gjorde gemensam sak med sossarna men det hjälpte inte. Moderaterna lät piskan vina även över kristdemokrater och centerpartister och drev igenom beslutet som väntat.

Men den riktigt stora skandalen är att moderaterna lät HEMLIGSTÄMPLA HELA ÄRENDET! På det sättet har man upphävt offentlighetsprincipen och gjort det omöjligt för någon att ta del av handlingarna, beslutsunderlaget och motivationen till dispensen. Man måste naturligtvis fråga sig varför!
Vad är det man vill dölja? Enligt moderaterna är det SÄPO som krävt sekretess. Tillåt mig tvivla. Skulle prinsens sjöbod vara viktig ur någon slags säkerhetspolitisk synpunkt? Alla vet väl redan var sjöboden kommer att byggas. Kanske är sjöboden en kamouflerad spaningscentral eller stridsledningscentral som kan utgöra ett troligt mål för terroristattentat?
Bullshit! Vi vet vad det handlar om. Prinsens ”sjöbod” med vasstak är inget annat än ett kamouflerat spa! Där skall prinsen, hans familj, vänner och bekanta kunna basta, relaxa och umgås i allrummet. Snacket om att ”sjöboden” inte utgör något hinder för allmänheten att promenera längs stranden är ren lögn.

Moderaterna och deras stödtrupper har fattat ett regelvidrigt beslut. Man har gett prinsen dispens därför att han är prins. Ingen tvekan om det. Inget förvånande egentligen. Bara helt i linje med den människosyn som dominerar på högerkanten. Det är skillnad på folk och folk. Vissa är förmer än andra och dessa ska man bocka och buga för. Dessa ska man ge särskilda privilegier. De ska inte behöva rätta sig efter lagar och regler som är till för vanligt folk. Tjänster och gentjänster. Och har man tur kan man ju få sola sig i glansen. Äckligt rövslickeri är vad det är!

Jämlikhet vad är det? Lika inför lagen. Någon som vet vad det betyder?
Fy faan vilket hyckleri! Och detta sker i Sverige 2012 utan att någon mer än jag reagerar. Jo folkpartisten Jonas Knutsson. Heder åt honom som vågade gå emot sina allierade. Han har bildat en facebookgrupp för de som tycker att alla skall ha åtkomst till Trosas stränder i generationer framöver – Trosas Stränder Åt Alla. (Gå gärna med i den.)
Men det som jag reagerar mest på är hyckleriet. Att göra undantag för vissa ”finare” människor och dessutom inte stå för det är skamligt. Och sedan ljuga medborgarna rätt upp i ansiktet!

Varför gör inte oppositionen något? Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Trosa Radikaler. Lägger sig bara platt. Hur ska man kunna tro på deras prat om jämlikhet och lika rätt för alla.
Och medierna? Södermanlands Nyheter och Aftonbladet har bara konstaterat att prinsen fått sin dispens, utan att fråga sig varför. Var finns de grävande journalisterna? De som ska granska makten. Vem kan man lita på?

Barn som är stökiga, utlevande, överaktiva upplevs som ”besvärliga”. Det är de också. Det ställer krav på föräldrarna och lärarna i skolan. Men många föräldrar med långa arbetsdagar orkar inte leva upp till de kraven. Och i klassrummen finns inte plats för ”avvikare”. De betraktas enbart som störande. Och i dagens slimmade skola finns varken resurser eller ambitioner att ta hand om dessa barn. Då är en ”bokstavsdiagnos” en universallösning. Ingen behöver då längre ta ansvar för barnen, varken föräldrar eller skola. Allt kan skyllas på ”sjukdomen” och med lite neuroleptika t ex Amfetamin eller Ritalin blir barnen ”snälla” och fogliga.

Ofta är ”stöka” barn mycket begåvade och stökigheten, överaktiviteten är en konsekvens av understimulans och att inte bli sedda. Diagnostisera ”besvärliga” barn är därmed ofta lika med passivisering av begåvningar. En form av kastrering helt enkelt. Att tämja ”besvärliga” barn är bekvämt för föräldrar och samhälle. Men det påminner starkt om de metoder som användes av Stalin i Sovjetunionen för att bli av med begåvade oppositionella. Diagnos och inspärrade på mentalsjukhus. Liknelsen är kankse väl tuff, men likväl relevant.

Nu menar inte jag att alla ”bokstavsdiagnoser” är felaktiga. Men många är det. Alltför många. Och i många fall ställs diagnosen utan läkarundersökning, dvs ”stökiga” barn stämplas av omgivningen som sjuka. I många fall är ”symptomen” ett resultat av de sociala betingelser barnet växt upp under. Det är då naturligtvis skönt för föräldrarna att inte behöva ta sitt ansvar. ”Han har ADHD, vi kan inte lastas för det.” Och samhället kan också smita undan. Och istället för adekvat behandling och hjälp ordineras läkemedel.
Det här är ett obehagligt tecken på att en biologisk människosyn obemärkt håller på att breda ut sig i samhället vilket bl a riskerar att styra socialpolitiken i fel riktning.

Frågan gäller var man ska leta efter skälen till att människor får svårigheter i livet. Finns problemet i samhället eller i den enskilda individens hjärna eller arvsmassa? Här flyter vetenskapen samman med politiken. Sociala reformer ställs mot piller. Men när det gäller adhd är alla seriösa forskare överens om att både miljön och individens specifika förutsättningar spelar in. Striden gäller snarare var gränsen går mellan det normala och det avvikande, alltså hur många barn som borde ha en diagnos.

I Sverige ser vi nu en lavinartad ökning av barn som diagnostiseras med ADHD och som ordineras centralstimulerande droger. De vanligaste medicinerna är amfetamin och ett liknande preparat som heter Ritalin. Centralstimulerande medel i låga doser har länge använts mot koncentrationssvårigheter. Trots det vet forskarna relativt lite om hur medicinen fungerar på lång sikt. Stora doser amfetamin, riskerar att ge skador på hjärnan.

Men finns det då inte ett samband mellan den ökande diagnosticeringen av ”stökiga” barn och samhällsutvecklingen? Varför var problemen mindre förr?

Visst finns sambandet.
Barn ska vara snälla, lydiga och inte göra så mycket väsen av sig. Och de får inte störa konsumtion eller produktion eller den vuxne människans möjligheter till självförverkligande.
Alla tror sig ”tjäna” på denna utveckling men så är det absolut inte. Den är direkt livsfarlig.

De stora förlorarna är barnen!
Och naturligtvis i förlängningen hela samhället, dvs vi alla eftersom barnen är framtidens samhälle.

Vilka faktorer är det då som styr denna tveckling?

Föräldrarna blir befriade från ansvar och dåligt samvete och kan ägna all tid åt självförverkligande.
Föräldrar som försöker minimera sina barns tid på dagis hånas och hängs ut. ”Egentid” är det senaste innebegreppet. Barnen kommer i andra hand.

Nedrustningen av skolan efter kommunalisering och privatisering. Kommunerna och de privata skolföretagen ”sparar” pengar genom att i stort sett ta bort alla skolpsykologer och kuratorer. Det är naturligtvis mycket enklare att droga ner ”besvärliga” så blir de medgörligare och lättare att hantera.

Den här ”marknaden” är guld värd för läkemedelsindustrin som gnuggar händerna och eldar på brasan. Mediciner som inte botar utan bara dämpar symptomen är det bästa de vet. De tjänar miljarder på neuroeleptiska preparat som ”patienterna” då måste äta livet ut. Och diagnosmallarna är så allmängiltiga och vida att nästan vem som helst kan få diagnosen ADHD.