Effektiv övervakning utan kameror
De som verkligen slagit mynt av begreppen ond och god är de religiösa. Samfundens verksamhet finansieras genom exploatering av människors rädsla. Men också genom att erbjuda makt och inflytande. Det är väl ingen hemlighet att man kan köpa sig makt och inflytande genom stora gåvor och donationer. Och det är inga småpengar man lyckats skrämma in. Många kyrkor och samfund har enorma rikedomar samlade i fastigheter, jordegendomar, konst och antikviteter. ”Den som ger till den fattige, ger till Gud”, säger ett gammalt ordspråk. Och däri ligger nog något av sanningen. Men inte så som de flesta säkert helst vill tro. Religionen förkunnar godhet som en dygd. Men godhet är tydligen inte något självklart ens för människor som säger sig tro på ”den gode Guden”. ”Du skall frukta och älska Gud, på det att det må gå dig väl”, står det i Bibeln. Det räcker alltså inte med att älska, man måste frukta också. Snacka om övervakning. Gud ser ju alla alltid. Ingen möjlighet att komma undan har inte. Inte ens med burka. Och det utan övervakningskameror… Att locka med himmelrikets paradis är inte tillräckligt för att göra religiösa människor goda. Man måste hota med helvetets oändliga plåga också. Kan man då påstå att religiösa människors ”godhet” är osjälvisk? Knappast. Vem vill inte till paradiset, och vem vill hamna i helvetet? De religiösas sk goda gärningar är inget annat än mycket egoistiska handlingar, avsedda att ge dem själva pluspoäng inför församlingen/omgivningen och domedagen. Kollekten som tas upp i kyrkorna är också ett mycket listigt påfund. Genom att gå med håven inför hela församlingen vågar ingen låta bli att lägga en slant. Och den som vill framstå som mycket from och givmild lägger naturligtvis i stora sedlar så att det tydligt syns.
Välgörenhet
Man kan även titta på andra företeelser som bekräftar teorin om att ”givmildhet” oftast bottnar i ett egoistiskt behov att framställa och känna sig själv som ”god”. Det är alltså snarare omtanke om sig själv, än omtanke om andra som ligger bakom sk ”välgörenhet” av olika slag. Naturligtvis är det samma mekanismer som gör att folk hellre skänker pengar till ”behövande” än betalar skatt. Att betala skatt är något oglamouröst och anonymt men genom att skänka pengar till ”välgörande ändamål” kan man framstå som en ”god, generös och välbärgad” människa och får omgivningens uppskattning. De behövande utnyttjas för att vissa skall få möjlighet att känna sig ”goda”. Detta är också orsaken till att de solidariska skattesystemen kollapsar. Människor vill inte vara anonyma skattebetalare även om en del av skatten går till välgörande ändamål som U-hjälp, socialhjälp m.m..
Nu har Riksdagen beslutat att ”gåvor till välgörenhet” skall bli avdragsgilla i deklarationen. Några kan nu alltså skänka pengar till religiösa samfund och jag tvingas subventionera dessa “gåvor” med mina skattepengar. Och detta trots att vi avskaffat statskyrkan och jag dessutom lämnat den för mer än 40 år sedan. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att det är Kristdemokraterna som lagt förslaget. Det är ytterligare en bekräftelse på att ovan förda resonemang är relevant. ”Godhet” måste löna sig, eller hur?
Investering
Företagen som slutat med julklappar och mutor till personal och kunder och istället skänker motsvarande pengar till Cancerfonden eller Rädda Barnen, gör naturligtvis det med en enda baktanke, nämligen att framstå som goda och därmed vinna sympatier och lojalitet från de anställda och good will på marknaden för att därigenom öka sin försäljning och vinst. Varför är de annars så noga med att annonsera ut sin gåva?
Nu ska det sägas att det finns en hel del anonyma givare också. Vilka dessa är får vi inte veta. Då är begreppet “godhet” relevant. För nyliberaler och ekonomister är naturligtvis detta inte något konstigt, snarare en självklarhet. Gåvor, presenter och välgörenhet är att betrakta som vilken investering som helst och skall naturligtvis ge kalkylerad avkastning.
Fortsättning följer.
