Varje dygn föds 432 000 barn över hela världen. Inget har valt sina föräldrar. Vissa föds av rika föräldrar andra av fattiga. Vissa har livet utstakat och ekonomin ordnad. Andra föds till ovisshet, i fattigdom och missär. Varje dygn dör 40 000 dessa barn av undernäring. Några kommer att bli oreserverat älskade och bekräftade. Många inte. Vissa kommer att bli lyckliga, andra inte. Var du föds, när du föds och av vilka du föds är helt och hållet en slump.

Ett av de 432 000 barn som kom till världen i torsdags föddes på ett sjukhus i Stockholm. Ett barn som dragit högsta vinsten på livets lyckohjul. En människa som nog aldrig behöver oroa sig för sin ekonomi. Som aldrig behöver riskera utskrivning från försäkringskassan eller a-kassan. Ett barn som orsakade masshysteri i hela vårt land. Medierna blåste upp denna händelse till enorma proportioner och det gick knappast att komma undan. Sida upp och sida ner i tidningarna och timmar i TV. Det saknar vett och sans och känns riktigt obehagligt.

Vad är det då som är så speciellt med detta flickebarn, för det var en flicka? Jo, det är inget ”vanligt” människobarn. Det är en ”riktig” prinsessa. D v s hon råkar vara avlad av en kvinna som kallas ”prinsessa” och en man som kallas ”prins”.
Och denne man har blivit upphöjd till ”prins” bara för att han råkat bli kär i flickan som alltså kallas ”prinsessa”. Om denne man istället förälskat sig i en flicka som inte kallas ”prinsessa” hade nog inte många vetat om honom. Nu plötsligt är han ”prins” och vi ska buga och bocka och försörja honom med våra skattepengar livet ut. Nu är han inte längre en vanlig människa. Nu är han något slags mellanting mellan människa och gud. En varelse, som utan att ha uträttat något av värde plötsligt är för mer än vanliga människor, vilken vi undersåtar vördnadsfullt ska titulera ”Prins Daniel”.

Och kvinnan som gjort denna groda till ”prins” är alltså ”prinsessa” och har denna fantastiska gåva att kunna göra grodor till ”prinsar”. Hur kommer det sig? Jo hon råkar vara avlad av en man som kallas ”kung”.

Men kanske var det ändå en prestation av Daniel att få med blivande svärfar kungen på tåget. Han –kungen –  stretade emot i det längsta, rädd för att det blå blodet skulle bli alltför utspätt och kanske anta en rödaktig färg. Rött är ju det mest fasansfulla de blåblodiga kan tänka sig. Rött är ju socialism. Men rött är ju också kärlek. Jag förstår inte riktigt hur man ska få ihop det…

Jag förstår inte heller hur vuxna, moderna, upplysta människor kan bete sig på detta sätt? Glömma all sans och förnuft och på fullt allvar menar att några få ”utvalda” människor föds med ett högre människovärde än andra. Men det är klart. Kan man tro på gudar, änglar, andar och spöken så kan man kanske tro att det finns ”kungliga”, har blått blod i ådrorna och inte är några vanliga människor.
Men det är de. De knullar och skiter och torkar sig i arslet och får ibland skit på fingrarna när toapappret går sönder. Och petar sig i näsan när ingen ser. Super till ibland och blir bakfulla. Svär och domderar när de blir förbannade. Går på porrklubb och köper ”kaffeflickor”. Sedan säger man: Våran kung är ju så fin, han är så folklig, nästan som en vanlig människa.
Sedan står man i timmar för att få se en skymt av någon kunglighet, köper skvallertidningar och vältrar sig i allt som skrivs om ”de kungliga”. Vad kan det bero på? Vilka psykologiska faktorer spelar roll? Är det miljöbetingat eller biologiskt? Varför har människor behov att förminska sig? Vad är det som gör att så många människor faller i farstun inför överhet och sk kunglighet? Finns det något samband med intelligensnivå? Vad säger socialantropologin? Kanske finns det i våra gener. För vi är ju liksom hundar, hyenor och får, osjälvständiga flockdjur som måste ty sig en ledare. Någon att se upp till när vi inte kan se upp till oss själva. Detta med att buga och bocka för en överhet har närmast masocistiska drag. Många tycks njuta av att se sig själva som underdåniga undersåtar. Det måste handla om brist på självkänsla …

Jo då, prinsen fick naturligtvis sin dispens från strandskyddet. Folkpartiet gjorde gemensam sak med sossarna men det hjälpte inte. Moderaterna lät piskan vina även över kristdemokrater och centerpartister och drev igenom beslutet som väntat.

Men den riktigt stora skandalen är att moderaterna lät HEMLIGSTÄMPLA HELA ÄRENDET! På det sättet har man upphävt offentlighetsprincipen och gjort det omöjligt för någon att ta del av handlingarna, beslutsunderlaget och motivationen till dispensen. Man måste naturligtvis fråga sig varför!
Vad är det man vill dölja? Enligt moderaterna är det SÄPO som krävt sekretess. Tillåt mig tvivla. Skulle prinsens sjöbod vara viktig ur någon slags säkerhetspolitisk synpunkt? Alla vet väl redan var sjöboden kommer att byggas. Kanske är sjöboden en kamouflerad spaningscentral eller stridsledningscentral som kan utgöra ett troligt mål för terroristattentat?
Bullshit! Vi vet vad det handlar om. Prinsens ”sjöbod” med vasstak är inget annat än ett kamouflerat spa! Där skall prinsen, hans familj, vänner och bekanta kunna basta, relaxa och umgås i allrummet. Snacket om att ”sjöboden” inte utgör något hinder för allmänheten att promenera längs stranden är ren lögn.

Moderaterna och deras stödtrupper har fattat ett regelvidrigt beslut. Man har gett prinsen dispens därför att han är prins. Ingen tvekan om det. Inget förvånande egentligen. Bara helt i linje med den människosyn som dominerar på högerkanten. Det är skillnad på folk och folk. Vissa är förmer än andra och dessa ska man bocka och buga för. Dessa ska man ge särskilda privilegier. De ska inte behöva rätta sig efter lagar och regler som är till för vanligt folk. Tjänster och gentjänster. Och har man tur kan man ju få sola sig i glansen. Äckligt rövslickeri är vad det är!

Jämlikhet vad är det? Lika inför lagen. Någon som vet vad det betyder?
Fy faan vilket hyckleri! Och detta sker i Sverige 2012 utan att någon mer än jag reagerar. Jo folkpartisten Jonas Knutsson. Heder åt honom som vågade gå emot sina allierade. Han har bildat en facebookgrupp för de som tycker att alla skall ha åtkomst till Trosas stränder i generationer framöver – Trosas Stränder Åt Alla. (Gå gärna med i den.)
Men det som jag reagerar mest på är hyckleriet. Att göra undantag för vissa ”finare” människor och dessutom inte stå för det är skamligt. Och sedan ljuga medborgarna rätt upp i ansiktet!

Varför gör inte oppositionen något? Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Trosa Radikaler. Lägger sig bara platt. Hur ska man kunna tro på deras prat om jämlikhet och lika rätt för alla.
Och medierna? Södermanlands Nyheter och Aftonbladet har bara konstaterat att prinsen fått sin dispens, utan att fråga sig varför. Var finns de grävande journalisterna? De som ska granska makten. Vem kan man lita på?

Barn som är stökiga, utlevande, överaktiva upplevs som ”besvärliga”. Det är de också. Det ställer krav på föräldrarna och lärarna i skolan. Men många föräldrar med långa arbetsdagar orkar inte leva upp till de kraven. Och i klassrummen finns inte plats för ”avvikare”. De betraktas enbart som störande. Och i dagens slimmade skola finns varken resurser eller ambitioner att ta hand om dessa barn. Då är en ”bokstavsdiagnos” en universallösning. Ingen behöver då längre ta ansvar för barnen, varken föräldrar eller skola. Allt kan skyllas på ”sjukdomen” och med lite neuroleptika t ex Amfetamin eller Ritalin blir barnen ”snälla” och fogliga.

Ofta är ”stöka” barn mycket begåvade och stökigheten, överaktiviteten är en konsekvens av understimulans och att inte bli sedda. Diagnostisera ”besvärliga” barn är därmed ofta lika med passivisering av begåvningar. En form av kastrering helt enkelt. Att tämja ”besvärliga” barn är bekvämt för föräldrar och samhälle. Men det påminner starkt om de metoder som användes av Stalin i Sovjetunionen för att bli av med begåvade oppositionella. Diagnos och inspärrade på mentalsjukhus. Liknelsen är kankse väl tuff, men likväl relevant.

Nu menar inte jag att alla ”bokstavsdiagnoser” är felaktiga. Men många är det. Alltför många. Och i många fall ställs diagnosen utan läkarundersökning, dvs ”stökiga” barn stämplas av omgivningen som sjuka. I många fall är ”symptomen” ett resultat av de sociala betingelser barnet växt upp under. Det är då naturligtvis skönt för föräldrarna att inte behöva ta sitt ansvar. ”Han har ADHD, vi kan inte lastas för det.” Och samhället kan också smita undan. Och istället för adekvat behandling och hjälp ordineras läkemedel.
Det här är ett obehagligt tecken på att en biologisk människosyn obemärkt håller på att breda ut sig i samhället vilket bl a riskerar att styra socialpolitiken i fel riktning.

Frågan gäller var man ska leta efter skälen till att människor får svårigheter i livet. Finns problemet i samhället eller i den enskilda individens hjärna eller arvsmassa? Här flyter vetenskapen samman med politiken. Sociala reformer ställs mot piller. Men när det gäller adhd är alla seriösa forskare överens om att både miljön och individens specifika förutsättningar spelar in. Striden gäller snarare var gränsen går mellan det normala och det avvikande, alltså hur många barn som borde ha en diagnos.

I Sverige ser vi nu en lavinartad ökning av barn som diagnostiseras med ADHD och som ordineras centralstimulerande droger. De vanligaste medicinerna är amfetamin och ett liknande preparat som heter Ritalin. Centralstimulerande medel i låga doser har länge använts mot koncentrationssvårigheter. Trots det vet forskarna relativt lite om hur medicinen fungerar på lång sikt. Stora doser amfetamin, riskerar att ge skador på hjärnan.

Men finns det då inte ett samband mellan den ökande diagnosticeringen av ”stökiga” barn och samhällsutvecklingen? Varför var problemen mindre förr?

Visst finns sambandet.
Barn ska vara snälla, lydiga och inte göra så mycket väsen av sig. Och de får inte störa konsumtion eller produktion eller den vuxne människans möjligheter till självförverkligande.
Alla tror sig ”tjäna” på denna utveckling men så är det absolut inte. Den är direkt livsfarlig.

De stora förlorarna är barnen!
Och naturligtvis i förlängningen hela samhället, dvs vi alla eftersom barnen är framtidens samhälle.

Vilka faktorer är det då som styr denna tveckling?

Föräldrarna blir befriade från ansvar och dåligt samvete och kan ägna all tid åt självförverkligande.
Föräldrar som försöker minimera sina barns tid på dagis hånas och hängs ut. ”Egentid” är det senaste innebegreppet. Barnen kommer i andra hand.

Nedrustningen av skolan efter kommunalisering och privatisering. Kommunerna och de privata skolföretagen ”sparar” pengar genom att i stort sett ta bort alla skolpsykologer och kuratorer. Det är naturligtvis mycket enklare att droga ner ”besvärliga” så blir de medgörligare och lättare att hantera.

Den här ”marknaden” är guld värd för läkemedelsindustrin som gnuggar händerna och eldar på brasan. Mediciner som inte botar utan bara dämpar symptomen är det bästa de vet. De tjänar miljarder på neuroeleptiska preparat som ”patienterna” då måste äta livet ut. Och diagnosmallarna är så allmängiltiga och vida att nästan vem som helst kan få diagnosen ADHD.

Nu växer missnöjet bland världens arbetare. Protektionismen ökar liksom rasism och främlingsfientlighet. Arbetare kräver av sina regeringar att de i första hand ska värna jobben i det egna landet, stoppa arbetskraftsinvandring och gästarbetare, ta hem produktion som lagts i andra länder. Medierna blåser upp det, politikerna försöker få oss att tro att det är en osund reaktion. Och visst känns det skrämmande. Men det är en fullständigt naturlig och logisk reaktion. Men farlig. Det var en liknande grogrund som Hitler utnyttjade och som gav nazismen näring.

Men kan man kräva solidaritet och medlidande från människor som ser sin egen välfärd raseras, som riskerar att hamna i arbetslöshet och misär?  Vem ger bort sin sista brödbit till en okänd främling? Det finns berättelser om människor som desperata av hunger till och med äter upp varandra för att överleva.Vi får inte glömma att vi är djur där den starkaste drivkraften är egoism. Och det är ju tack vare denna drivkraft som det fortfarande finns liv på jorden. Den starke överlever.
Nu kan man ju tycka att vi människor borde ha kommit längre än så i vår utveckling. Men tyvärr så har vi inte det. Tänk efter: hur många är beredda att radikalt sänka sin levnadsstandard för att den fattiga världen ska få det bättre? Det längsta vi kan sträcka oss är i bästa fall några smulor i insamlingsbössorna.

Man måste också fråga sig: vem orsakade krisen?
Inte är det arbetarna. Nej det är de giriga kapitalisterna. Vilka är det som spekulerat? Vilka är det som flyttat ut jobb till låglöneländer? Har man gjort det för att gynna arbetarna i dessa länder? Knappast. Man har naturligtvis gjort det av egoistiska skäl. För att öka sina vinster.
Är det då rimligt att arbetarna ska offra sin sista brödbit för att rädda kapitalismen?
Nu ställer man arbetare mot arbetare och kräver ansvarstagande och solidaritet! Är det logiskt?
Man biter inte den hand som föder en, heter det. Och kanske är det så. Men har vi då gjort oss så beroende av kapitalisterna att vi snarast är livegna?
Jag vet svaret.

Prins Carl Philip vill bygga en sjöbod vid sin gård Ökenäs i Trosa kommun. Det är i och för sig inget konstigt med det. Problemet är bara att lagen om strandskydd gäller även för prinsar och prinsessor. HKH har därför till byggnadskontoret i Trosa låtit insända en begäran om dispens. Ärendet skall nu avgöras i kommunens byggnadsnämnd.

Trosa kommun har inte gjort sig kända för att vara restriktiva med strandskyddsdispenser. Snarare tvärt om. Här beviljas dispenser till höger och vänster (mest till höger) och till kreti och pleti (mest pleti). Därför var det med en viss förvåning jag läste i bladet i dag att några ledamöter i byggnadsnänmndens arbetsutskott är tveksamma till att ge Prins Carl Filip dispens. Hoppsan!
Men eftersom den borgerliga alliansen har majoritet i alla nämnder och utskott så har man nu hamnat i en mycket prekär situation: Vågar man avslå en begäran från en prins?
AUs moderate ordförande Tomas Landskog vill (naturligtvis) ge prinsen dispens men folkpartisten Jonas Knutsson är tveksam och kan därmed bli den som fäller avgörandet.
Överraskande att någon vågar gå emot ordföranden. Men modigt och glädjande. Ett friskhetstecken och bra för demokratin. Kanske finns det ändå hopp…

Men Jonas. Vet du vad du ger dig in på? Vad du kan ställa till med?
Vad ska alla moderater och royalister säga? Alla som tycker att man ska buga och bocka, krypa och svansa och slicka skorna på alla ”blåblodiga”. Och Portnoff. Vad ska han säga?
Och skvallerpressen. Vilka signaler skickar detta? Nu kommer väl både inflyttningen och besöksnäringen vara i farozonen. De rika och högavlönade som man så gärna vill ha till Trosa. Kommer de att vilja komma hit nu om ryktet sprider sig att man inte längre gör skillnad på folk i Trosa. Hur ska det då gå med den moderata hegemonin?

Är det inte säkrast att låta prinsen få bygga sitt ”båthus”?

Du lever farligt Jonas. Du vet väl vad du gör? Om du vill göra karriär som kommunalpolitiker måste du rätta in dig i ledet. Att tänka fritt är stort men inte här. Egna åsikter och egna initiativ ses inte med blida ögon i den här branschen. Om du vill göra karriär är det bäst att göra som som chefen säger.

Och om du står på dig, så riskerar du att jag kanske röstar på dig i nästa kommunalval. Och det är verkligen ingen merit i sammanhanget.
Men om du är så begåvad, modig och rättrådig som politiker bör vara då skiter du i vad jag svamlar om och gör vad du själv anser vara rätt och riktigt.

Det är dock intressant att se Sörmlands Nyheters vinkling av ärendet. ”FP vill stoppa prinsens sjöbod” skriver man. Men är det hela sanningen?
Byggnadsnämndens arbetsutskott består tre ordinare ledamöter. Två från den borgerliga majoriteten, ordf Tomas Landskog (M) och Jonas Knutsson (FP) samt en från oppositionen, Per Insulander (S). Jonas Knutsson kan alltså inte ensam stoppa prinsens dispens och eftersom Tomas Landskog vill ge dispens så är det naturligtvis Per Insulander som också vill avslå prinsens begäran. En korrekt rubrik hade alltså varit: ”FP och S vill stoppa prinsens sjöbod”.
Tydligen gör redaktören på SN bedömningen att det är ett större nyhetsvärde i att en folkpartist säger nej än en socialdemokrat. Vilka slutsatser man kan dra av detta överlåter jag till läsarna.

Bältrosen har läkt över. Benet börjar också läka. Jag kunde kasta kryckan för en vecka sedan och nu kan jag gå ganska bra. Har börjat ”gåträna”. Igår gick jag faktiskt en dryg timme i rätt god fart med stavar. Fan va skönt! Nu har jag sluppit ut ur mitt fängelse. Nu är jag fri!
Och inte nog med det. Det är nu tillräckligt med snö för att det ska gå att åka skidor i naturen. Jag har tagit fram mina skidskor och de breda terrängskidorna. Snart håller nog benet för en skidtur. Det ser jag verkligen fram emot. Kan det bli bättre. Solen skiner, snön gnistrar och ängar och fält ligger inbjudande. Jag kan själv välja min väg.

Och Mistli – min lilla segelbåt – står nu äntligen på sin plats under en presenning på klubben. Det blev ingen julseglats och det var nära att hon blev fastfrusen och fått ligga i sjön till våren. Det hade inte känts bra. Men nu är hon uppe. Ett stort TACK till Rickard, Fredrik och Rune på Finessa som tog upp henne ur sjön och transporterade henne genom is och vatten till sin plats på klubben. Jag hade inte klarat det själv.

Nu kan jag koppla av och bara njuta av snön, isen och kylan. Och att dagarna blir längre och längre och solen kommer högre och högre upp på himlen. Tänk att få ta packa ryggan med en termos varm choklad och några ostsmörgåsar och skida iväg ut över fälten. Och sedan sätta sig i någon glänta, käka sina mackor, dricka sin choklad, kanske skala en apelsin. Kisa mot solen och känna hur den värmer. Nu gäller det att bromsa upp tiden så att man får njuta så mycket som möjligt. Sluta drömma, leva i nuet. Drömmen är här. Fånga dagen …

Epilog

Jag vill påstå att mänsklig godhet till stor del är en myt. Som alla andra djur här på jorden är också människan till 100% egoistisk. Alla våra handlingar är styrda av egoism. Även vänlighet och omtänksamhet är handlingar som ytterst syftar till att främja det egna jaget. Man gör en kalkyl – oftast omedvetet – vad tjänar jag på att vara vänlig och omtänksam? Eller omvänt: vad förlorar jag på att inte vara vänlig och omtänksam? Och vem vill inte vara omtyckt? Så finns det ju de som inte förstår sitt eget bästa…
Egoism betraktas i vår kultur som något dåligt. Något fult. Något att skämmas för. ”En god människa är inte egoistisk”. Men är det verkligen så?
Är det inte snarare ett utslag av hyckleri att tycka så? Är det så fult att vilja må bra? Att vilja vara omtyckt och uppskattad? Att känna sig nöjd med sig själv?
”Älska din nästa så som dig själv”, står det i Bibeln. Den som skrev det måste ha utgått från att varje människa älskar sig själv(sanningen är väl att den som skrev det inte visste ett smack om människor). Idag tyder många tecken på att nästan alla istället tvivlar på sig själva, t o m föraktar sig själva och skäms över sig själva och sökandet efter bekräftelse tar sig allt mer groteska uttryck.

Ett visst mått av egoism krävs för att vi skall överleva. Hur mycket bestäms av flera faktorer som styrs av omgivningen. Tänk efter: vad är det egentligen för skillnad på självbevarelsedrift och egoism? Naturligtvis handlar det om nivåer, proportioner och moral.

Girighet och egoism är bland de starkaste krafter som finns. Girigheten tenderar numera tillockmed att överta sexualiteten som människans starkaste drivkraft. Det mesta av det vi kallar utveckling kan vi tacka (eller lasta) girigheten för. Och de flesta fantastiska idrottsprestationer har utförts av människor med mindervärdeskomplex och ett stort behov att hävda sig. Det är själva drivkraften: viljan att vara bäst, bättre än alla andra. Att stå överst på pallen och ta emot folkets hyllningar. Naturligtvis skall vi utnyttja denna kraft för vår strävan mot lycka och välstånd. Men, i likhet med en annan stark kraft — kärnkraften — måste även girighet och egoism tyglas för att inte orsaka oreparerbara skador och mänskligt lidande. Ska vi sluta upp att ge varandra presenter i fortsättningen? Ska vi sluta upp att skänka pengar till behövande? Det är alltid en samvetsfråga och upp till var och en hur man vill lösa problemet. Men naturligtvis är det bättre att förändra världen så att ingen behöver svälta. ”Välgörenhet” ska inte behövas i ett rättvist och jämlikt samhälle. ”Välgörenhet” bygger på en människosyn att vissa ”utvalda” är för mer än andra. Den äkta godheten kräver ingen tacksamhetsskuld. Den ges utan baktankar och därmed anonymt. Den nyliberale nationalekonomen Milton Freedman lanserade tesen att ”alla våra handlingar styrs av ekonomiska kalkyler/överväganden”. Det fick han Nobelpriset för! En sådan teori avslöjar allt om dess upphovsman(och kanske även Nobelkommittén): han vet inte vad känslor är. Om han tänkt lite längre hade han kommit fram till att allt styrs av vårt behov av kärlek, respekt och bekräftelse. Och att pengar och rikedom bara är ett medel. Men många människor har inget att köpa respekt för!
Den ”goda människan” är alltså till stor del är en myt, men blanda inte ihop godhet med empati.

Frågan är då hur vi ska kunna tygla egoismen och girigheten så att vi får maximal nytta och minimal skada? Finns det något annat sätt att skaffa sig självkänsla än att köpa den och muta sig till respekt?

Vi är inne i en ond cirkel. Barnen får för lite oreserverad kärlek och respekt. Det resulterar i föräldrar med omättliga behov av kärlek och respekt. Som har fullt sjå med att ”förverkliga sig själva” och därmed inte kan ge sina barn den trygghet och den oreserverade kärlek som de behöver för att de ska växa upp till trygga och harmoniska individer som kan ge sina barn den trygghet och oreserverade kärlek om krävs …
Ge människobarnen villkorslös kärlek så slipper de köpa den när de blir stora!

Effektiv övervakning utan kameror

De som verkligen slagit mynt av begreppen ond och god är de religiösa. Samfundens verksamhet finansieras genom exploatering av människors rädsla. Men också genom att erbjuda makt och inflytande. Det är väl ingen hemlighet att man kan köpa sig makt och inflytande genom stora gåvor och donationer. Och det är inga småpengar man lyckats skrämma in. Många kyrkor och samfund har enorma rikedomar samlade i fastigheter, jordegendomar, konst och antikviteter. ”Den som ger till den fattige, ger till Gud”, säger ett gammalt ordspråk. Och däri ligger nog något av sanningen. Men inte så som de flesta säkert helst vill tro. Religionen förkunnar godhet som en dygd. Men godhet är tydligen inte något självklart ens för människor som säger sig tro på ”den gode Guden”. ”Du skall frukta och älska Gud, på det att det må gå dig väl”, står det i Bibeln. Det räcker alltså inte med att älska, man måste frukta också. Snacka om övervakning. Gud ser ju alla alltid. Ingen möjlighet att komma undan har inte. Inte ens med burka. Och det utan övervakningskameror… Att locka med himmelrikets paradis är inte tillräckligt för att göra religiösa människor goda. Man måste hota med helvetets oändliga plåga också. Kan man då påstå att religiösa människors ”godhet” är osjälvisk? Knappast. Vem vill inte till paradiset, och vem vill hamna i helvetet? De religiösas sk goda gärningar är inget annat än mycket egoistiska handlingar, avsedda att ge dem själva pluspoäng inför församlingen/omgivningen och domedagen. Kollekten som tas upp i kyrkorna är också ett mycket listigt påfund. Genom att gå med håven inför hela församlingen vågar ingen låta bli att lägga en slant. Och den som vill framstå som mycket from och givmild lägger naturligtvis i stora sedlar så att det tydligt syns.

Välgörenhet

Man kan även titta på andra företeelser som bekräftar teorin om att ”givmildhet” oftast bottnar i ett egoistiskt behov att framställa och känna sig själv som ”god”. Det är alltså snarare omtanke om sig själv, än omtanke om andra som ligger bakom sk ”välgörenhet” av olika slag. Naturligtvis är det samma mekanismer som gör att folk hellre skänker pengar till ”behövande” än betalar skatt. Att betala skatt är något oglamouröst och anonymt men genom att skänka pengar till ”välgörande ändamål” kan man framstå som en ”god, generös och välbärgad” människa och får omgivningens uppskattning. De behövande utnyttjas för att vissa skall få möjlighet att känna sig ”goda”. Detta är också orsaken till att de solidariska skattesystemen kollapsar. Människor vill inte vara anonyma skattebetalare även om en del av skatten går till välgörande ändamål som U-hjälp, socialhjälp m.m..

Nu har Riksdagen beslutat att ”gåvor till välgörenhet” skall bli avdragsgilla i deklarationen. Några kan nu alltså skänka pengar till religiösa samfund och jag tvingas subventionera dessa ”gåvor” med mina skattepengar. Och detta trots att vi avskaffat  statskyrkan och jag dessutom lämnat den för mer än 40 år sedan. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att det är Kristdemokraterna som lagt förslaget. Det är ytterligare en bekräftelse på att ovan förda resonemang är relevant. ”Godhet” måste löna sig, eller hur?

Investering

Företagen som slutat med julklappar och mutor till personal och kunder och istället skänker motsvarande pengar till Cancerfonden eller Rädda Barnen, gör naturligtvis det med en enda baktanke, nämligen att framstå som goda och därmed vinna sympatier och lojalitet från de anställda och good will på marknaden för att därigenom öka sin försäljning och vinst. Varför är de annars så noga med att annonsera ut sin gåva?
Nu ska det sägas att det finns en hel del anonyma givare också. Vilka dessa är får vi inte veta. Då är begreppet ”godhet” relevant. För nyliberaler och ekonomister är naturligtvis detta inte något konstigt, snarare en självklarhet. Gåvor, presenter och välgörenhet är att betrakta som vilken investering som helst och skall naturligtvis ge kalkylerad avkastning.

Fortsättning följer.